Vad är resiliens och kan man träna det?

Livet bjuder inte alltid på det vi hoppas på. Relationer spricker. Hjärtan går sönder. Ibland faller allt ihop på en gång — och ändå reser sig de flesta av oss igen. Inte för att vi är okänsliga, utan för att vi har något inom oss som hjälper oss att hitta fotfäste. Det kallar vi resiliens. Och det vackra är: du har mer av det än du tror.

Vad är resiliens egentligen?

Resiliens är inte detsamma som att vara hård eller oberörd. Det handlar inte om att dölja smärtan eller snabbt gå vidare som om ingenting hänt. Resiliens är snarare förmågan att böja sig utan att brytas — och långsamt hitta tillbaka till sig själv, kanske till och med starkare och mer medveten än förut.

Den amerikanske psykologen George Bonanno, som forskat intensivt om resiliens och sorg, beskriver det som en naturlig mänsklig kapacitet. De flesta av oss är faktiskt biologiskt rustade för att hantera motgång. Det är inte ett privilegium för de få — det är en mänsklig resurs som bara väntar på att aktiveras.

I kärlekslivet visar sig resiliens på många sätt: i förmågan att öppna sitt hjärta igen efter ett uppbrott, i att våga lita på en ny person även om man blivit sårad, eller i att stå kvar i en svår period med sin partner utan att stänga sig helt.

Vad stärker vår resiliens?

Forskning pekar på att resiliens inte är en fast egenskap som du antingen har eller inte har. Det är något dynamiskt — något som växer i takt med dina erfarenheter och den omsorg du omger dig med.

Trygga relationer spelar en avgörande roll. John Bowlby och den anknytningsteori han grundade visar oss att vi människor behöver känna oss sedda och omhändertagna av andra för att kunna reglera vår inre värld. När vi har minst en person som vi upplever som en trygg bas har vi mycket bättre förutsättningar för att ta oss igenom livets stormar.

Men vi kan också stärka vår resiliens inifrån. Självmedkänsla — förmågan att möta sig själv med samma vänlighet man skulle visa en god vän — har visat sig ha ett direkt samband med vår förmåga att återhämta oss efter motgång. Det handlar inte om att skämma bort sig själv eller undvika ansvar. Det handlar om att sluta göra smärtan dubbelt så tung genom att bekämpa den med självkritik.

Kan man träna resiliens?

Ja. Och lyckligtvis kräver det inga storslagna grepp. Resiliens byggs i det lilla — i de val du gör när det gör ont.

Det kan handla om att känna efter istället för att känna bort. Att söka stöd istället för att isolera sig. Att ge dig själv tillåtelse att sörja, och samtidigt hålla fast vid att detta inte är din slutstation. Mindfulnessbaserade metoder, som de Jon Kabat-Zinn gjort tillgängliga, kan hjälpa dig att skapa avstånd till dina tankar och känslor — inte för att undvika dem, utan för att du inte ska sväljas helt av dem.

I relationer kan resiliens också tränas genom ärlighet och nyfikenhet: genom att våga säga vad som är svårt, och genom att lyssna även när det är obehagligt.

Så innan vi avslutar — när kände du senast din egen resiliens? Vad hjälpte dig att resa dig, och vad tror du skulle stärka den ännu mer?